MIN FÖRSTA SIAMES
klok, minnesgod & vindögd
Text, foto: © PIA WIMAN Skiss: © KIM UDD
Min mest älskade huskatt någonsin hette "PIP". När hon dog knappt 8 år gammal blev livet aldrig detsamma. Någon hade tyckt att hon verkade ha siamespåbrå. Jag forskade i saken och upptäckte att det hade funnits en okastrerad siameshane som hade gått fritt ute... men den hade förolyckats för något år sedan. Några ev avkommor kände ingen till. Via gula sidorna fann jag en siamesuppfödare, som hade en nästan leveransklar kull. Det gick bra att komma och titta.
Siamesfröken till påseende
Om jag nu påstår att jag hittade en ny Pip, eller en drömkatt, så vore det att ta till i överkant. Jag tyckte att benstommen och längderna var likartade, men sedan var det slut med den fysiska likheten. Faktiskt var katten ganska ful i mitt tycke, men uppfödaren försäkrade att det var en väldigt fin katt. Hon skulle förresten ställas ut i Norge innan hon var klar för leverans, och då skulle jag minsann få svart på vitt på att det var en mycket fin katt! Fatima hette underverket.
Efter att ha konstaterat att de äldre siameserna i huset "pratade och pep", både med uppfödaren och ungarna, var saken klar! Mentalt tycktes siamesen i alla fall vara besläktad med Pipet. Köpeavtal och handpeng klarades av. Nu gällde det bara att vänta…Under tiden skulle jag göra i ordning diverse tillbehör som denna fina innekatt absolut behövde för att må bra; kortfattat var det mys, klös och suss (igloo, klösträd och sovkorg. För att riktigt göra mig till syddes ett par fönsterkuddar också :o))
Egentligen ansåg jag att det var väldigt osunt att stänga inne en stackars katt på livstid, men uppfödaren var väldigt tydlig på den punkten: Siameser saknade underhår och var känsliga för drag och kyla, de hade varit innekatter i generationer, så SUCK, det var nog en drivhusplanta som jag hade köpt…
Äntligen blev det Fatima-dags. Hon hade vunnit klassen Bästa Korthår Hona 3 - 6 månader i Norge. Det fanns plakett, kokarder mm som bevis på den saken. Jag stoppade in dyrgripen i transportburen, och hon höll tyst hela körsträckan! Det var oroväckande, tyckte jag, eftersom Pipet hade protesterat högljutt och enträget vareviga gång som vi var bilburna.
Klagorop över nejden
Siameser behöver en kompis, hade uppfödaren sagt, men det antog jag vara ett fult försäljningstrick. Jag var hemma hela dagarna så det borde räcka, men uppenbarligen delade inte denna gräddvita och chokladmaskade katt min uppfattning, utan hon utstötte klagande skrin med jämna mellanrum. För den som inte haft lyckan att äga en siames kan jag berätta att ljudet liknar en loms klagande läte över en dimhöljd insjö en tidig morgon... På detta lömska och försåtliga sätt inleddes min uppfödarekarriär; då jag beslöt hon skulle få en kull och låta henne välja en passande unge som sällskap.
Tyglarna övertogs gradvis
Under tiden tog Fatima över kommandot i huset. Hon var allestädes närvarande (speciellt när jag skulle in i badrummet), sov i min säng, provsmakade min mat och upphov gälla skrik i telefonluren när hon ansåg att jag talat för länge med någon annan än henne. Lämna henne ensam längre än ett par timmar var inte att tänka på för då blev hon garanterat ledsen, och klagade bittert. Värst var att jag inte kunde öppna fönster och dörrar för vädring med risk att katten smet ut och villade bort sig.
Kopplad katt var det fånigaste jag visste
En gång i livet hade jag tyckt att det fånigaste som fanns var när gamla damer gick ut med katten i koppel… men Fatima behövde frisk luft, och så inköptes ett chokladfärgat koppel ton-i-ton med katten. För att kunna vädra byggdes ett stort uterum med myggnätsfönster… (jag hoppas innerligt att ingen av mina vänner före siamesperioden läser detta!!)
Redan nu började folk undra hur det var fatt när jag deklarerade att jag måste hem till katten efter en snabbfika. I handelsboden blev det så småningom helt tyst - och det utbyttes blickar - när jag för hundrade gången berättade om min nya, märkvärdiga katt som hade vunnit mest av alla katter i Norge :o)
Vinstrika katten på utställning
Kattutställningar hade tidigare inte existerat i min föreställningsvärld - men uppfödaren antydde då och då att denna vackra katt borde ställas ut. Urholkningsmetoden fungerade, och så åkte vi iväg på en, försedd med burskynke och en billast med helt nödvändiga prylar för att kunna ställa ut.
Dagen startade med att Fatima hyperventilerade, men hon lugnade sig när jag snällt förblev sittande bredvid buren i ca 24 timmar. Det här var på den tiden när det var brukligt med en utställning som räckte i två dagar… Jag blev strängt förbjuden (av uppfödaren) att finnas inom synhåll när det blev dags för bedömning - risk fanns att den kloka katten skulle ge 17 i domaren, och istället illvrålande kräva att jag skulle komma till undsättning. I varje fall erövrade hon Excellent 1. Uppfödaren inklusive hennes kompisar gratulerade översvallande till den fina bedömningen, och jag var helt övertygad om att vi vunnit. Under dessa fruktansvärt långtråkiga dagar satt jag och läste i medhavd kattbok och väntade på prisutdelningen, som aldrig kom. Säreget, ansåg jag, för visst måste väl en excellent etta vara best of the best ?!
Skelögdhet och knickande
Fram på vårkanten började Fatima skela lätt på ena ögat, men med litet god vilja kunde det tolkas som ytterligare ett förtjusande särdrag. Förresten hade jag läst att siameser normalt både skelade, och dessutom knickade med svansen. Det sista visste jag inte riktigt vad det betydde, men med litet fantasi kunde man tänka sig en förtjusande siamesfröken åla omkring i haremsdräkt förföriskt knickande, vickande med sin långa, eleganta svans till orientaliska toner.
Första kärleksträffen fick följder…
Så var det dags för parning. Fatima hade skrikit till den milda grad att grannen, som blivit härdad, trodde att jag misshandlade katten. Hon satt knäpp tyst i buren när hon levererades till kärleksmötet. En vecka senare hämtade jag en liten fröken som låg och tryckte i sandlådan på en toalett. Hon verkade glad att se mig, och kväkte fram några hesa välkomstord. Ett par dagar senare fick hon infekterade ögon, diagnos Chlamydia, och det behandlades hon för hela dräktighetstiden. Samtliga ungar fick det också. Det tog ett halvår totalt innan den envisa bakterien medicinerats bort med ögonsalvor och milda preparat (pga dräktighet och små diande ungar). Efter detta skelade Fatima på båda ögonen. Hon tycktes se in i sin egen hjärna, och där kläckte denna kloka katt egna strategier för överlevnad och maktövertagande.
Stressad ? mamma gömmer ungar
Som mamma var hon helt fnoskig de första tre dagarna. Eftersom uppfödaren haft sina ungar i en stor, öppen pappkartong framför fönstret - där människor kom och gick - antog jag att så skulle det vara. Hennes katter släpade ofta sina ungar än hit och än dit, men "det var ju så sött". Fatima gjorde likadant, hon skenade åt alla håll och gömde ideligen sina ungar i gummistövlar, väskor eller i tvättmaskinen. Bokorgen var för det mesta tom, och det var rätt enerverade att spåra upp små ungar överallt. Därnäst beslöt hon att ungarna skulle bosätta sig i min säng. Tyvärr kom hon på den idén en natt när jag sov, med påföljd att en snygg siameshane hittades kvävd under mig på morgonen.
Jag har växt upp med katt. Våra vanliga förståndiga huskatter brukar gömma sina ungar de första 3-4 veckorna, och flyttar endast ungarna om boet upptäcks av djur eller människor. Boet ligger i dunkel pga ungarnas känsliga ögon. Kunde det möjligen vara så att Fatima hade kvar denna urinstinkt?? Värt att pröva, tyckte jag, och inredde ett mysigt bo med nedhängande bomullsfilt som dolde ungarna. Det placerades i ett hörn i eget rum med toalett och matskålar. Under protester flyttades familjen dit, dörren stängdes på kvällen. Första natten kunde jag inte sova pga av de hjärtskärande skriken från Fatima. Morgonen därpå var det en stolt mamma som låg avslappat i sitt trygga bo och ammade ungarna. Efter det flyttade hon inte en enda unge.
Längre fram när vi hade fler katter i huset ansåg hon att samtliga katter skulle ligga i bokorgen. Hon lade ner mer energi på att jaga de stora katterna, än att ta hand om sina små och det fortsatte hon med kull efter kull. Kanske trodde hon - som nyförlöst mamma - att hon var världsaltets urmoder och att alla katter var hennes små ungar? Med våld tryckte jag ner henne i boet och makade de blinda, pipande, nya avkommorna till varsin spene. På tredje dagen avtog den enorma allmoderskärleken och de större katterna fick vara i fred.
Kattungar som försvann
En liten hane beslöt jag att hon skulle få behålla. Två ungar av fem såldes, sedan stod det förfärande klart för Fatima att kattungar försvann när folk kom för att titta på dem. Hon började kontrollera varje bil som stannade utanför huset; var det besökare till oss trollades alla ungar bort på nolltid. Ibland väntade folk i timmar för att titta på kattungar, men det enda som fanns att beskåda var en fruktansvärt vindögd katt som låg överst på bokhyllan och slappade. I bästa fall kom hon ner och strök sig behagfullt mot den förmodade kattungeköparens ben.
Minnesgod pudelhatare
Fatima glömde aldrig någonting. När hon fått sin första kull kom en väninna på visit med sin pudel, den minsta varianten. Det blev ödesdigert. Pudeln blev mäkta förtjust i ungarna, skällde av glädje och viftade frenetiskt på svanstofsen. Fatima ansåg att en STOR VILD BEST hade släppts in i huset. Efter detta vägrade hon träffa väninnan t o m utan hund - och det fortsatte hon med år ut och år in. Vi firade semester tillsammans en vecka - utan hund, men med katter. Fatima bosatte sig i min garderob och vägrade visa sig på hela veckan. Min teori är att hon kände igen "bestens" lukt i kompisens kläder.
För tidig död
Fatima slutade sina dagar pga en oskicklig veterinär, som av någon outgrundlig anledning punkterade hennes gom, när hon troligen hade fått en släng av kattsnuva. Infektionen gick rakt upp i huvudet på henne. Jag har fortfarande inte förlåtit honom. Efter den läxan har jag varit mycket noggrann i valet av veterinär.
(Artikeln publicerades i SP 2-2001)
