MARDRÖMSDYGNEN
Text och bilder: © Kim Udd
Det är en vacker kväll i början på juni. Jag har besök av ett par vänner som åker hem vid niotiden, och då vill dom två siameserna gå in. Jag ropar på min 1-åriga svarta orientalhona, Bebbi, och hon svarar men jag kan först inte höra var hon är, ljudet kommer så långt ifrån. Jag går bakom ladan och hör hennes skrik tydligare och där i en jättebjörk sitter hon. Hon har klättrat i höga träd förut men inte så här högt. Jag lockar, vädjar, försöker peppa henne, men hon går inte ner. Vid midnatt går jag in och kan från köksfönstret se att hon nu klättrat nästan till toppen av trädet, och jag ser hennes kolsvarta siluett mot den något ljusare himlen.
På andra dagen ringer jag Räddningstjänst, där dom säger att hon måste sitta minst fyra dygn innan dom ens kan tänka på att komma. Bebbi blir allt hesare av allt skrikande på hjälp och ingen hjälp står att få. Jag ringer allt oftare 112 och än får jag tala med Brandkåren, än med Räddningstjänst.
På 5:e dagens morgon ringer jag 112 igen och får veta av chefen att man bestämt att inte åka hit; man räddar inte katter, och det är för långt att åka hit, och man kan inte undvara en bil så länge. Dessutom menar man att katten kommer ner i alla fall. Vid det här laget visste jag att hon inte skulle komma ner av sig själv, hon vågade inte gå neråt. Och som sagt, hon var nästan uppe i himlen, så hög är björken. Nu kände jag mig än mer desperat och blodtrycket steg och steg. Jag ringde runt men fick ingen hjälp.
På eftermiddagen ringde jag lokaltidningen och fick prata med en reporter som tipsade mig om att ringa Farmartjänst. Dom tipsade mig om en kille som var trädvårdare och alltså kunde klättra i träd. Jag fick tag på denna kille, som heter Peter Eklund, och jag berättar som det är, och han säger att nu är det bråttom för i den här värmen blir katten fortare uttorkad.
Peter Eklund, trädvårdare & katträddare bytte till tjocka kläder och tog fram långa rep
Han lovar komma så fort han plockat ihop sig på jobbet. Efter ett par timmar kom han och hade tunna kläder och gympaskor, och jag tänkte "hur ska detta gå" - jag betvivlade att han skulle klara det. Men han bytte om till tjocka kläder, hjälm med visir och tog fram långa rep.
Jag fick stå under trädet med en säck som han hade med. "Dom brukar bli aggressiva", sa han. "Inte min katt, aldrig, det finns ingen snällare", pladdrade jag på, hur nervös som helst. Han klättrade upp och gick nästan upp i toppen på trädet där han fäste repet, på vägen upp bröt han bort en del grenar.
Han klättrade nästan upp i toppen av trädet där han fäste repet, använde det som en lian och flög … Morrande och vrålande backade Bebbi ut på en lång gren. Då flög han genom trädet med hjälp av repet och lyckades få tag i henne. Han använde repet som en lian. Bebbi var totalt ifrån sig, sprattlade och morrade, men han höll henne i nackskinnet och gick ner med hjälp av repet. Nu hamnade hon i säcken och släpptes sedan i huset, och då var hon sitt vanliga rara jag.
Peter berättade för mig att han ibland blir anlitad av Töreboda Brandkår för att ta ner katter, och han har tagit ner många.
Peter och Bebbi, när hon blivit sitt vanliga rara jag
Jag hoppas att även Mariestad och Skövde (dit jag ringde) numera kan tipsa folk om Peter. Dom tog hans telefonnummer när jag ringde och menade att det hade besparat mig och katten enormt mycket om dom hade kunnat förmedla Peter Eklund, eftersom dom själva inte befattade sig med katter i träd.
Bebbi, nyss räddad, medtagen och uttorkad
Det tog 3-4 dagar för Bebbi att återhämta sig. De första dagarna bara sov hon, åt och drack och sov igen. Det har gått en dryg vecka sedan hon blev räddad, och hon har hittills stannat på jorden. (020613)
Artikeln publicerades i SP 3-2002
BRANDMÄN MED KLÖS
I minst fyra år har den kända kattfotografen Eivor Rasehorn gett ut en mycket populär kattkalender med motiv på brandmän som räddar katter. Kalendern kallas "Brandmän med klös".
Samtidigt som jag talar med en förtvivlad Kim i telefon intervjuas några nybakade studenter i TV. En förhoppningsfull kille berättar att han skall bli brandman. "Vad tror du att du får göra mer än att släcka bränder?" frågar journalisten. "Rädda katter!", svarar han. Ja, det är det vi tror, vi kattägare. Inte visste vi att det saknas klös i Mariestad och Skövde och kanske på fler orter.
Det var med förvåning, hjälplöshet och slutligen ilska som jag följde kattdramat hemma hos Kim. Hur hon än vädjade om hjälp blev svaret nej. På femte dygnet var det inte mycket kvar av vare sig Kim eller Bebbi. Jag hörde Bebbis förtvivlade rop i Kims bärbara telefon. Det stod helt klart att Bebbi aldrig skulle komma ner självmant. Lika klart var det att Kim var nära ett fysiskt och psykiskt sammanbrott.
Jordnära Farmartjänst, som har vana vid djur och lantliv, bör få en eloge för att de brydde sig, och hjälpte Kim att få kontakt med liansvingande Peter. Han har inget emot att få vara med på bild i kattidningar, tvärtom vill han att vi gör reklam för honom som trädvårdare och katträddare. Och det gör vi mer än gärna! TACK, Peter! Du förtjänar en egen kalender!
© Pia Wiman
(Texten publicerades i SP 3-2002 i anslutning till Kims artikel)
(Hänvisning informtion till Peter Eklund är bortagen så den inte längre var aktuell.)
