DEN SVARTA KATTEN
Text, akrylmålning: © Kim Udd
Det var i början av oktober jag såg den svarta katten. Jag såg honom sedan flera gånger uppe hos mina närmaste grannar, som är grisuppfödare. Ibland såg jag honom här i omgivningarna runt min stuga som ligger litet avsides. Jag ville inte börja mata honom, eftersom jag har tre katter, varav en orientalhona som skall paras. Jag skulle alltså inte kunna ha en främmande, okastrerad hane hos mig.
I november kom min syster på besök. Trots det usla vädret ville hon gå på en långpromenad. Jag packade ryggsäcken med kaffetermos och bullar, för vi skulle rasta vid en träbro en dryg "Vi gick och han kom efter…" halvmil härifrån. Vi gick ut - och då stod den svarta katten där. Vi gick och han kom efter. Jag kunde ju inte säga: "Gå hem med dig!" eftersom han ju inte hade något hem, men jag tänkte att han nog skulle tröttna på att gå med oss, men han travade på, och när vi kom fram till bron var han med. Det var kallt och ruggigt, så vi drack vårt kaffe snabbt och vände nu hemåt, men efter några kilometer tog vi som planerat en väg genom skogen. Den svarta katten hängde med. Sista biten gick vi genom ett stort kalhygge med knähögt blött gräs, men katten tog sig fram. Väl hemma var vi frusna, och det var skönt att komma in i stugvärmen. Det kändes inte så kul att inte kunna ta in katten, men nu var det ju så. Jag tycker att varje kommun borde ha ett katthem som kommunen stod för!
Några timmar senare gick jag till vedboden efter ved, och där i en papplåda låg den svarta katten. Detta var bara för mycket! Så patetiskt! Han var helt slut och orkade nu inte längre fjäska och spinna. Jag vacklade i mitt beslut att inte mata honom. Jag kunde inte låta bli. Hur skulle jag kunna? Han fick en stor skål mat, som snabbt försvann. I flera dagar fick han mat ute. Han gjorde min vedbod till sitt hem, och när jag gick ut snubblade jag på denne kärvän-lige katt överallt.
Sedan började jag ge honom mat i hallen, och så småningom fick han en sovlåda med filt. Så hallen blev hans. Ibland sov han där på nätter-na, och hallen stank gris. En dag låg han i lå-dan i hallen när sopbilen kom. Jag öppnade dörren för jag ville säga något till sopåkaren, och som ett svart streck for han iväg. Han sprang till skogs, och aldrig jag trodde att han kunde springa så fort. Så rädd borde han inte vara för bilar, eftersom det går en bilväg uppe hos bondens. Ibland förstår jag mig inte alls på katter, trots att jag över halva mitt liv levt med dem - fast inte huskatter förstås. Jag har heller aldrig mött den form av intelligens, en slags överlevnads-smarthet, som han har. Han är så annorlunda. Kanske är det svårt att förstå det där vilda? En äkta självständighet.
Nu, flera månader senare, äter och sover han fortfarande i hallen. Han får komma in i köket en stund varje kväll, men så fort det drar ihop sig brukar jag ta ut honom i hallen. Men litet framsteg görs; Mozart (min gamle siameshane) nosar på honom, Molly (orientalhonan) fräser och morrar om han kommer för nära, medan Hester (kastrathonan) hoppar upp på ett högt skåp. Vissa kvällar har det varit så fint med katterna och den svarte, men så blir han rastlös. Kanske börjar han bli könsmogen.
Han kommer och går, men luktar inte längre gris. Ibland är han borta ett dygn, men kommer alltid tillbaka. Snart skall denne store, snälle, fd hemlöse katt kastreras och få ett namn.
(Artikeln publicades i SP 1-2001)
