DET RÄCKER MED EN KATT I HUSET!
Text: © Bertil Wagman, foto: © Pia Wiman
Göran och jag, som heter Bertil, har alltid haft katt. Vår allra första hette JIMMY, och det var en vacker, randig huskatt. På den tiden var vi båda friska och krya, och vi tog ofta med oss "Jimmen" ut i koppel. Bakom huset där vi bor finns en underbar gräsäng, där vi brukade sitta och ha pick-nick, medan Jimmen jagade fjärilar och smög på insekter. Det är så lantligt och fridfullt, så man kan faktiskt inte tro att vi bor i den stora staden Göteborg.
Tiden gick, och Jimmy kom till den punkt i livet när vi måste skiljas från honom. Det var svårt. Alla som mist sin kära katt, vet vad vi talar om. När det gått en tid i sorgens tecken, insåg vi, att vi INTE kunde vara utan katt. En god vän till oss föder upp raskatter, så vi undrade om hon kunde komma hem till oss och visa upp några av sina vackra avkommor. Hon kom, och med sig hade hon en vacker brunmaskad siameshane och en svart orientalhane. Vi föll direkt för JOJJE, siamesen, eller Fangas Enjoy Elixir som han heter när det skall vara högtidligt.
Sociala, kärvänliga, prat- & sällskpapssjuka Jojje.
Jojje vände upp och ned på vår kattsyn. Inte visste vi att siameser var så väsenskilda från vanliga huskatter. Jojje är social, kärvänlig, prat- och sällskapssjuk. Uppfödaren berättade att siameser behöver en kattkompis, men det trodde vi mest var ett försäljningsknep… Göran svarade ganska självsäkert: "Inte skall det vara någon fler katt här heller", och så blev det ganska länge. Vi trodde att Jojje hade det bra och trivdes fin-fint med att vara ensamkatt.
Så kom sommaren och vi besökte vår goda vän på landet. Hon bor i en underbar huslänga och har en stor trädgård. Hennes katter skenar runt på gräsmattan i sele och löplina - under uppsikt förstås. Det var första gången som vi besökte henne, och det var underbart att se hur Jojje hade växt upp - och vi lärde oss också en del om hur dessa underbara katter lever och trivs tillsammans. Jojje kände bums igen sig. Han gick in i badrummet, där toalådan finns, spatserade på takstolarna - till vår stora förskräckelse - och ville ut i gröngräset och springa i löplina som de andra katterna. En sak var i alla fall säker: Vår goda vän hade rätt. De här katterna behöver sällskap av en kattkompis! Vi såg ju hur de låg tätt tillsammans, lekte med varandra och hade det allmänt mysigt. En liten svart orientalhona, Fangas GIPSY Goshgirl, var till salu - och vi beslöt på direkten att "skaffa tjej till Jojje."
Gipsy med fina halsbandet
Gipsy var otroligt vacker, och hade vunnit en hel del på utställningar. Meningen var att hon skulle blivit avelshona i katteriet, men tyvärr hade hon ett pyttelitet navelfel, så vi fick henne på villkor att vi skulle kastrera henne när hon blev könsmogen. Detta hände när hon var omkring 8 månader. Samtidigt som kastreringen begärde vi att veterinären skulle "nästa till" det lilla navelbråcket. Det fanns inget! Det hade helt och hållet växt bort! Vi kastrerade henne i alla fall; har det funnits en defekt så har det ju.
Gipsy hade en egenhet; när hon blev orolig för någonting, eller rådvill, så sprang hon runt, runt i cirkel! Hon visade bokstavligen att "det gick runt i huvudet" på henne. Jojje och hon hde många härliga stunder tillsammans. Tyvärr fick vi inte behålla Gipsy så länge. När hon var ca 13 månader insjuknade hon, och efter ett flertal tester visade det sig att hon led av malignt lymfon. Veterinären berättade att det inte var smittsamt, att vi inte behövde vara oroliga för Jojje, och att Gipsy, trots att hon var sjuk, kunde leva ganska länge. Hela tiden som Gipsy var sjuk passade Jojje henne, tvättade henne och vakade över henne. Samma dag som hon dog lade han sig över henne - det verkade som han antingen ville beskydda henne eller hålla kvar henne i livet! Hon dog fridfullt omsluten av sin bäste vän. Vi tror inte att hon led, hon somnade bara in.
Imre - en blanksvart lååång kompis
Nu hade Jojje ingen kompis igen - så vi vände oss ånyo till vår goda vän och frågade om det fanns någon liten svart katt som kunde passa som kompis till Jojje. Den här gången kom hon med Fangas IMRE Impetus, en blanksvart lååång, stilig hane. Jojje blev väldigt glad över att få Imre som sällskap. Det är endast på mornarna som han tycker Imre är besvärlig. Jojje har ett förfärligt morgonhumör, då vill han vara i fred till dess han vaknat ordentligt och gjort morgontoalett. I övrigt är de oskiljaktiga. Om någon av katterna blir instängda i en garderob av misstag, så berättar den andre katten att det är något galet. Ibland går någon och gömmer sig, och då vandrar den andre runt och letar och klagar till dess vännen är återfunnen.
Jojje är kastrerad, men Imre har fortfarande kulorna i behåll. Han verkar inte vara så värst sugen på honor, bäst trivs han uppenbarligen med Jojje. Så länge han inte har ont av att vara okastrerad, så kommer vi inte att operera honom. Det skulle vara rätt kul att ta en kull efter honom. Ibland har jag lust att skaffa en hona själv och ta en kull … men Göran tittar stort på mig och säger: "Inte skall vi väl ha FLER katter heller!" Varför inte? Han har ju ändrat sig en gång förut…
Vi älskar att sitta och titta på våra vackra katter. Imre rör sig som en svart panter, och Jojje liknar ett beigt, smidigt lejon. "Vi lever mitt i naturen", brukar vi säga, fast vi bor 3 våningar upp. Och nog vore det härligt att ha små ungar som hittade på hyss …
Vi tycker det är trevligt att vara med i en kattklubb och via medlemstidningen följa med vad som händer i kattvärlden. Tyvärr måste vi nöja oss med att vara passiva medlemmar, eftersom vi har diverse krämpor att dras med. När man lever så isolerat som vi gör, skulle livet vara outhärdligt utan dessa vackra, underbara katter som vi har förmånen att "låna" under vårt korta jordeliv. Ingen kan äga en katt, men vi har en stark känsla av att Jojje och Imre äger oss!
(Publicerad i SP 2-98)
TILLÄGG
Sedan dess har hänt en hel del. Göran har gått ur tiden efter en långvarig sjukdom. Jojje är numera tio år och Imre drygt sju. Utan dem tror jag inte att jag hade orkat - men de förstod att jag var väldigt ledsen och tröstade mig efter bästa förmåga. Jag är så tacksam för att de finns. Bertil, februari 2004
