Den omtalade genen har fått namnet inhibitor (begränsare) och nedärvs som dominant över den normala genomfärgningen av pälsen. Effekten av genen kan definieras som begränsning av pigmentproduktionen till håren. Så mycket, att endast den starkast färgade delen av tabbyteckningarna kommer till uttryck, och då bara på den yttersta delen av hårstrået. De mindre starkt färgade delarna av hårstråna tar därför bara emot litet eller ingen pigmentering. De mellan teckningarna liggande agouti områdena och den nedre delen av hårstråna framstår därför som vita. Vad blir i så fall resultatet om generna för non-agouti och inhibitor kombineras? Den helt svarta katten har en intensiv pigmentering, och normalt är pigmentförsörjningen begränsad i sådan grad, att även om hårspetsarna är färgade, är den nedersta fjärdedelen av håren vita. Detta är den välkända smoken.

Rapporten om smoke avkomma efter svarta föräldrar är en bekräftelse på, att non-agouti kan dölja inhibitorgenen. Detta betyder, att minst en av föräldrarna är en förklädd smoke (genotypisk smoke). Om uppfödaren hade varit mycket uppmärksam, kunde kattens sanna färg kanske ha blivit avslöjad då den var kattunge, annars kommer en "mörk" smoke ofta att bli förbisedd.

Denna variation beror på modifierade gener som styr hur inhibitorgenen kommer till uttryck. Selektion för vit underfärg frambringar smoke med excellent underfärg, som till sist kommer att vara renavlad. Detta är vad man på sin tid uppnådde hos den traditionella smoken, uppfödning nr 6 (PER ns). Långhårsvarianterna framhäver normalt den vita underfärgen. Problemen uppstår när smoke korsas ut till non-smoke uppfödning. På detta sätt kommer de modifierade generna för ljus underfärg att bli utskiftade, och det kan framkomma genetiskt smoke katter med en underfärg som liknar underfärgen hos non-smoke. För att öka förvirringen kan underfärgen variera en hel del hos non-smoke.

Problemet med klassifikation är särskilt vansklig hos dilutionsutgåvorna av smoke, dvs blå, lila och creme. Problemet med inhibitorgenen är delvis av betydelsemässig karaktär och härrör från att den anses nedärvas som dominant i förhållande till den normala non-inhibitorgenen. Många uppfödare anser därför att om katten inte är silver eller smoke, så är det uteslutet att den kan bära inhibitorgenen. Det är dock inte hela sanningen. Problemet uppstår därför att inhibitorgenen några gånger inte kommer till uttryck, med resultatet att katten inte framträder som silver eller smoke. Ur registreringsmässig synvinkel kunde det uppfattas som felklassifika-tion. Det är dock inte den helt korrekta uppfattningen, eftersom klassifikation borde bero endast på kattens fenotyp. Icke desto mindre är det lätt att föreställa sig den förvirring, eller rent av irritation, det kan skapa när man får smoke avkomma efter "icke-smoke" föräldrar.

Felklassifikation av inhibitorgenen är kanske inte ett allvarligt problem för den vanliga svartsmoke persern, men för de andra smoke varianterna kan det vara ett problem. En blåsmoke har en ljusare underfärg än en svartsmoke, och det är ganska sannolikt att en blåsmoke med dålig underfärg inte blir igenkänd. En blå med vit underfärg blir genast godtagen som blåsmoke. Men hur är det med en blå med ljus blå underfärg? Man kunde säga att det beror på hur mörk underfärgen är. Problemet här är hur mörk/ljus underfärgen skall vara, innan vi kan avgöra om det är en blåsmoke eller en blå.

Nu kunde man kanske tro att blå avkomma från två blåsmoke föräldrar i verkligheten är blåsmoke i blå förklädnad. Naturligtvis kunde det vara fallet, och även om man kunde ha denna misstanke, är det olyckligtvis inte helt omöjligt att få en normal blå från två smokar. Inhibitorgenen är trots allt dominant.

Det största problemet finner man hos de diluterade smokarna, inte bara de blå, men också hos lila och fawn, och i nästan samma utsträckning hos choklad och cinnamon. Dilutevarianterna av silver är också ett större problem, än det tidigare var hos den svarta. Det är ett faktum att problemet varje gång kan föras tillbaka till helt eller delvis saknat uttryck av inhibitorgenen. De största syndarna är att finna bland de uppfödningar som är skapade på senare tid. Utkorsningar till de färger och raser som har bildat bakgrund till nya uppfödningar, har ingripit störande i de modifierade gener som säkrade det konstanta uttrycket, som man finner hos de ursprungliga silver och smoke uppfödningarna.

Den väsentligt ljusare pälsfärgen hos creme cameo skapar ännu större problem. Om bara hårspetsarna är färgade är det ingen förvirring om kattens samhörighetsförhållande. Bara när pigmentet breder ut sig längre ner mot hårbot-ten, uppstår det tvivel. I händelse av tvivel kan det vara korrekt att klassificera dessa katter som cameo, eftersom röd avkomma till cameo kan accepteras, varemot en cameo från två röda inte kan det. Uppfödare av cameo bör därför bestämt rådas till att selektera efter en klar vit underfärg.

Med risk för att stöta de uppfödare som arbetar hårt för att bevara rasrenheten i smokeuppfödningen, måste jag säga att problemet skall erkännas, men är det värt att ägna det så mycket uppmärksamhet? Nybörjare kommer kanske att känna sig förda bakom ljuset, om en kattunge med en dominant gen föds upp från föräldrar med den recessiva fenotypen. Däremot borde den erfarne uppfödaren vara uppmärksam på situationen med inhibitorgenen.

Vidbandsgenen har en begränsad inverkan på den dolda inhibitorgenen. Genen kommer bara till uttryck hos agoutikatter, och verkan är att öka bredden av agoutibandet på hårstråna. Resultatet av detta har varit att skapa golden tabbyn, som är känd speciellt hos persern, där effekten kommer till sin fulla rätt. Vidbands-genen utvisar kanske en tendens till att öka uttrycket av inhibitorgenen i förbindelse med agouti. Om dessa gener därför är närvarande vid samma tidpunkt, är sannolikheten för att förbise en pewter eller en chinchilla liten. Detta var de goda nyheterna.

Suitable Fashion, PERs (shaded silver), alias praktfulla "Smulan" Ägare/foto: © Gull-Maj Wangson

Den korthåriga versionen av chinchillan är de tippade uppfödningar, där pigmentet är begränsat till det yttersta av hårspetsarna. Hårspetsarna på chinchillan är likaledes tippade, men är delvis beslöjade av överdådligheten hos den vuxna chinchillans praktfulla långhårspäls. Identifikationen av vidbandsanlaget blev preciserat av att det kom golden tabby avkomma från chinchillaföräldrar. Och väl att märka - inte från chinchilla av blandad härkomst, utan från högt premierade, renavlade linjer. Vidbandsanlaget åstadkom en acceptabel förklaring på skillnaden mellan silver och chinchilla - en gåta som under en tid hade gett anledning till svåra genetiska överväganden. Inhibitorgenen döljer vidbandsanlaget, och det krävs utfall av golden tabby för att avslöja dess närvaro.