Alternativmedicinen är på stark frammarch även inom djursjukvården. Försäk-ringsbolagen ersätter numera akupunktur om den utförs av veterinär, ett antal veterinärer använder sig av homeopatiska preparat om djurägaren så önskar, speciella apotek säljer homeopatiska preparat för djur och det finns utbildning för djurhomeopater.

Då jag själv fått god hjälp av akupunktur (gammal österländsk hjälp till självläkning) vid flera tillfällen, var det naturligt att låta 10-åriga collien Ossy med höftproblem genomgå en behandlingskur när en av veterinärerna vid vår stads djurklinik vidareutbildat sig. Det positiva resultatet lät inte vänta på sig och under de följande åren, han blev 15, fick Ossy då och då en omgång. Antalet behandlingar per gång minskades dock med åren för att slutligen handla om någon enda. Att Ossy med sina grava problem kämpade på och levde ett bra liv måste till en del tillskrivas akupunkturen.

Homeopati hade jag själv ingen erfarenhet av då jag - också genom Ossy - tillgrep den som det sista halmstrået i en månadslång mardröm av kräkningar som veterinärer både i mellansverige och norrland stod maktlösa inför. Med avlivningshotet hängande som en kvarnsten om halsen på en hund som i bästa fall fick behålla litet fil och risdiet någon dag, räddades vi av en ren slump. Husse hade börjat ett nytt arbete när jag redan första dagen ringde och sökte honom. Han var upptagen av introduktion, och jag ursäktade mig med: "Han har en sjuk hund, jag måste få tala med honom". - "Åh, har han en sjuk hund", sa´ flickan i växeln, och det visade sig att hennes kompis just fått hjälp med en sjuk hund av en humanhomeopat som också behandlade djur.

Denna homeopats sätt att arbeta på var litet speciellt; hon "kände in sig" i djuret som skulle vara närvarande tillsammans med ägaren. Äntligen fick vi en diagnos, bukspottkörtelinflammation, något som ingen veterinär lyckats ställa. Ossy fick medicin redan på mottagningen och till vår outsägliga lycka kräktes han inte mer. Medicinen fick han dock fortsätta med livet ut. Han fick senare även Arnica för sina ledbesvär.

Halvårsgamla collien Teddy som tillbringat sitt korta liv på en kennel, var rädd för precis allt inklusive sin egen spegelbild i ugnsluckan. I tre månaders tid kunde han inte lämna tomten, och hade man obetänksamt ställt något, ex en soppåse, där den inte stått tidigare, kunde han många gånger inte gå in i huset. Alla rum var farliga, förutom hall och kök (såvida inte ugnen lyste). Genom att han inte fått tillräckligt med mänsklig kontakt under det skede då behovet av närhet till människor grundlades, trodde min veterinär inte att han någonsin skulle utveckla det. Teddy, som inte kunde följa med till homeopaten (bilar är fortfarande otäcka) skickade iväg matte med en ynklig bild av sig själv som nyfödd. Homeopaten "slog med slägga"! Teddy medicinerades med flera blandningar, bl a det stora homeopatiska skräckmedlet Aconitum samt sorgmedlet Natrum Muriaticum. Teddy är numera, drygt ett år senare, en genomtrevlig, lugn, glad, öppen och tillgiven hund - en underbar kompis för både matte och kattbröderna.

En konsultation hos en homeopat tar lång tid, minst en timme och kräver ett djupt engagement hos ägaren som verkligen måste känna sitt djur och kunna svara på massor av ingående frågor om djuret. Till exempel: Vad hände i familjen innan problemen uppstod? Tidigare sjukdomshistoria? Hur beter sig djuret mentalt? Vad tycker djuret om kyla/värme? Mat och dryck? Hur äter det och dricker? Hur är avföring/urin? Pälsstatus? Och naturligtvis, vilka symtom djuret uppvisar just nu.

Denna ingående enkät skall nu ligga till grund för valet av medel. Det gäller att välja rätt för just den individen. Flera medel kan ha samma egenskaper och får homeopaten dålig information och ingen kontakt med djuret kan det misslyckas. Som det gjorde med min siames Lejon. Vid kastreringen upptäcktes att han led av kronisk gingivit (tandköttsinflammation), genetiskt betingat enligt veterinär. Lejon lider av svår burallergi så matte åkte ensam. Silicea, ett känt medel mot varbildning, var verkningslöst. Min oriental, Onyx, hade litet besvär med magen och fick lätt diarré. Han följde inte heller med till homeopaten eftersom han just förlorat sin bror (som körts över av en bil), så det var inte tänkbart att han dessutom skulle utsättas för stress. Matte for ensam och drog en nitlott.

"Alg-Börje" Fredrikssons algavkok har haft god inverkan på Lejons gingivit. Onyx mage blev helt OK med hjälp av Dofilus och låglaktosgrädde blandat. Det var dessutom gott! I Teddys fall måste man givetvis väga in den kärlek och omsorg han fick i sitt nya hem.

• Kolla homeopatens kunskaper om och känsla för just katter.
• Kanske kan du få henne att komma på hembesök.
• Tänk på att hemmiljön måste vara lugn och störningsfri samt att den familjemedlem som katten tycker bäst om /känner katten bäst är med. Ingen annan!
• Känner du inte personligen någon humanhomeopat som även arbetar med djur, så vänd dig till en diplomerad djurhomeopat, men glöm inte att forska om hennes kattkunnande!
• Fråga vad det kostar!
• Enligt djurskyddslagen är man ålagd att se till att ett sjukt/eller skadat djur ofördröjligen får adekvat vård. Homeopati kan ta tid. Den tar man inte till i en krissituation!

Homeopatiska läkemedel framställs enligt en särskild process som kallas potensering. Det innebär bl.a att ursubstanserna i den alternativa medicinen, som hämtas från växt-, mineral- och djurriket, förtunnas. Ämnet har därför ingen toxisk (= giftig) verkan och ger vid rätt användning inga biverkningar.

Pia Wiman, SP 2-2003