En gång i världen hade jag lyckan att äga en lång, helsvart, blank katt - som hade siamespåbrå, fast det visste jag inte vid den här tiden. Hon anlände till mitt hushåll i en igentejpad kartong, och hon flög bokstavligen kurrande upp i min famn när jag rev upp kartongen. Det var ömsesidig kärlek från första början.

Vi hade mycket givande konversationer, måste jag säga. Jag lärde mig snart när hon var glad, missnöjd eller när hon ville visa sina konster. Det hon inte gillade var vatten, i varje fall blev hon sällsamt lycklig när jag plockade fram en frottéhandduk och gnuggade henne torr. Med tanke på att det inte var populärt med vatten tyckte jag att det var konstigt att katten gick ut när det slutade regna, men kom in genomvåt. Smög hon i det höga gräset så att hon blev våt, eller vad gjorde hon??? Ännu märkligare var det att hon efter sedvanlig avtorkning smet ut igen och kom in - lika våt! Jag beslöt att undersöka saken. Det var en vaksam och intelligent katt så det gällde att smyga försiktigt. Jag ställde upp altandörren på glänt när hon gav sig ut igen. I dörrspringan stod matte och lurpassade. Dröm om min förvåning när katten gick till stuprännan och satte sig under den för att bli våt!! Sedan kom hon in ömkligt jamande och ville blir torkad och omhuldad ...

Pipet uppvaktades av traktens hanar, och det var en blyg, förnäm och prydlig fröken som sedesamt såg på när hanarna slogs. Sedan smet hon in genom kattluckan, slängde sig under matbordet, rullade och skrek av kättja, varpå hon stramade upp sig och gick lika sedesamt ut till sina kavaljerer. Jag skrattade så att jag grät, och beslöt att i fortsättningen ta lärdom av hennes förförelsekonster…

Pipet 1981 - 1989
(tillsammans med ungen som inte var önskvärd när han blev litet äldre)

Så blev det ungar. Fyra stycken. Tre placerades i goda hem, men den fjärde tyckte jag att hon skulle få behålla som sällskap. Aj, så man kan missta sig. Hon ville ABSOLUT INTE ha någon odräglig halvstor unge i huset som konkurrerade om min gunst. När jag inte fattade vinkarna beslöt hon att flytta. I närheten av mitt hus bodde en kattvänlig dam, som vid olika tillfällen kelat med henne. Nu fångade Pipet en massa möss, sorkar, mullvadar åt henne och lade upp dem snyggt och prydligt på hennes farstukvist. Mig bevärdigade hon inte med en blick. Jag vet någon som fick väldigt brått att skaffa ett nytt hem till kattungen. När det var gjort flyttade Pipet hem igen - och uppförde sig precis som om ingenting hade hänt!

Efter hennes död fick jag veta att en fertil siameshane hade "gått lös" på bygden något år innan Pipet föddes. Det förklarade bl a hennes långa slanka kropp, den smala svansen, de gröna, sneda ögonen och "pipandet"! Därtill var hon absolut genomsvart. Det enda som var huskattlikt hos henne var de små öronen som satt rakt upp på det inte helt runda huvudet. Förgäves sökte jag efter en liknande huskatt - till dess någon gjorde mig uppmärksam på att det var bland siameser som jag skulle finna hennes like! Och så gjorde kloka siamesen Fatima entré i mitt liv, men - med facit i hand - vet jag att Pipet mest av allt liknade en helsvart oriental.