NAMNAM OCH DEN SNÄLLE MONTÖREN
Min siames, Namnam, är inte van vid att vi åker bort (för ett tag sedan åkte vi skidor i två da´r med några andra från skolan, och hon ville inte tro att vi var borta - stackarn satt och jamade framför våra dörrar. Det blev en massa spinnande när vi kom tillbaka…)
Inte mycket har ändrat sig - striden om vem som äger vår trädgård med svarta grannkatten fortsätter, även om det bara händer genom fönstret (han har aldrig vågat visa sig när vi har varit ute på promenad…)
I vintras ville han skapa fred, och t o m lämnade en död mus åt Namnam på fönsterbrädan i sovrummet. Jag tror att hon blev mer imponerad än alla vi människor.
Det enda som har ändrats hos henne är nog att hon inte bara vet vad ordet "nej" betyder, utan kan också själv använda det. När hon hoppar upp på bordet och jag säger "ner" till henne, så svarar hon "näääää" och sitter ner och blinkar mot mig. En söt men ibland ganska opassande egenskap (t ex när jag berättar för mina gäster att jag har en väldigt väluppfostrad katt…)
Nu borde jag kanske komma till det ämne som det här brevet egentligen skulle handla om... Jag överlämnar tangenterna till Namnam (som just nu ligger i mitt knä och sover så att jag måste sitta en meter ifrån skrivbordskanten…)
Ett larm skulle installeras
Namnam julen 2000
Ägare/foto: © Rada Chakarowa
"Nu ska jag berätta om en dag, då min familj skulle få ett larm installerat. Naturligtvis, så hade de köpt ett sån´t där speciellt, som inte borde utlösas av mig, när jag vandrar runt mitt hus. Det var ganska spännande att titta på hur hantverkaren monterade upp sensorerna, och samtalade med min familj som passerade då och då. Själv övervakade jag händelserna från toppen av trappan. Man måste ju läget under kontroll.
Snart klättrade montören ned från stolen under sensorerna. Det fanns bara ett sak kvar att göra - testa larmet. Den största medlemmen i min familj, Radas pappa, kallade på mig och ville att jag skulle gå nedför trapporna.
Jag tycker inte om när någon säger till mig vad jag ska göra, och dessutom så satt jag så bra där jag var, så jag flyttade inte på mig, och låtsades att jag inte hörde vad han sa. Snart stod alla medlemmar från min familj längst ner i trapporna och ropade. Jag tyckte att deras beteende var högst intressant, och studerade det noggrant från min post uppe på toppen av trapporna.
Till sist knöt montören fast sin mobiltelefon i ett snöre och släpade den längs golvet, och en så´n inbjudan är det omöjligt att motstå. Jag gick nedför trapporna, och försökte fånga mobilen, och alla kelade med mig och tyckte att mina jaktinstinkter var utmärkta.
Lyckligtvis så fick jag se den snälla montören igen. En dag klättrade jag uppför trapporna på den motsatta sidan som min familj brukar använda, och då hördes det plötsligt ett fruktansvärt ljud. Redan samma kväll kom montören tillbaka och försökte fixa till sensorerna. Den här gången när han såg mig sitta uppe vid min post vid trapporna såg han på mig lite´ irriterat, och började själv krypa uppför trapporna. Jag tyckte att det var fascinerande att titta på. Han fixade till sensorerna och gick sin väg.
Jag har hört det fruktansvärda ljudet två gånger sedan dess, och varje gång har montören kommit, men nu har jag inte sett honom på länge. Hoppas att vi ses igen. Jag skulle verkligen gärna se honom krypa uppför trapporna en gång till."
Hälsningar från
Rada Chakarova & Namnam
(Publicerad i SP 2-2000)
