EN GAMMAL KATT BEHÖVER EXTRA OMTANKE
Text: © AnnaStina Kitsnik
Publiceras med tillstånd av författaren. Införd i SP 3-2000
Behandla inte en katt som senior, förrän den börjar bete sig som en gammal katt. En åldrande katt behöver mer
värme och bör inte tillåtas att gå ut vid otjänlig väderlek. Då känns det skönare att dåsa på en dyna i ett soligt
fönster eller ligga på en elektrisk lågvärmekudde. En gammal människa kan resa till solen och värmen på Kanarieöarna,
men en åldrande katt måste förlita sig på den komfort och värme som ägaren ombesörjer.
En gammal katt förlorar vanligen muskelmassa (muskelatrofi). Den kan inte springa, hoppa och klättra så bra som
tidigare och behöver skyddas - särskilt om den lider av artrit (gemensamt namn för olika ledsjukdomar med
inflammationssymtom) och därigenom blir stelbent. Det är ett vanligt problem hos äldre katter. Värme mjukar upp
kattens stela leder och muskler, men den kan ändå få svårt att hoppa upp till sin favoritplats. De flesta katter älskar att ligga högt, kunna överblicka allt och ständigt vara situationens herrar. Man kan underlätta detta nöje för en gammal katt genom att placera en stol, pall eller en liten stege i direkt anslutning till kattens höga utsiktspost. Då kan den stegvis ta sig upp. Om den slutligen inte ens klarar av detta, är det inte längre något nöje, Katten märker själv sitt "handikapp" och väljer självmant andra mer lättill-gängliga viloplatser. Vill den sova i ägarens säng under natten, får man lyfta upp den.
Gamla katter har större behov av sömn och bör få sova i en lugn och rofylld miljö. De tycker inte om förändringar
i sin livsföring. Flytta därför ogärna till en ny bostad, möblera inte om, håll noga dess mattider, lämna den inte
ensam länge eller res bort med den. Man bör även tänka sig för innan man skaffar ytterligare en katt i hushållet.
Den gamla katten bör tillåtas vara lynnig från och till, så var ytterst tolerant. Alla har vi våra dagar, när vi
inte känner oss så bra eller blir uppretade på småsaker. Katten har också rätt till en lugn omgivning borta från
höga ljud och snabba rörelser. Försök att skapa en behaglig värld under de sista åren i den gamla kattens liv.
Syn och hörsel avtar i viss mån, men de flesta katter kan anpassa sig väl till dessa förluster. De bör dock då
hållas inomhus. En åldrad katt kan ha svårigheter att hålla sig ren, varför man måste ägna mer tid åt pälsvård,
som också stimulerar blodcirkulationen. Klipp klor och håll ögon och öron fria från smuts. Ett stort problem hos
gamla katter är deras tänder. Det är mycket viktigt att regelbundet kontrollera om katten får tandsten, och i så
fall få den bort-tagen. Denna kan annars ge upphov till inflammationer i tandköttet och tandlossning, ja, till
och med förorsaka en allmäninfektion. Gamla katter är alltjämt mottagliga för smittsamma sjukdomar och kan
drabbas hårt. Var noga med den årliga vaccinationen mot kattpest (ev snuva).
Ändrade kostvanor
Precis som hos oss människor ändras kattens ämnesomsättning på äldre dagar - en del lägger en smula på hullet,
andra tappar i vikt. Små viktförändringar uppåt och nedåt är inget att oroa sig för. En kraftig viktminskning kan
däremot vara ett tecken på en allvarlig sjukdom. Hög övervikt kan förkorta ett kattliv, men en liten mullighet kan ge katten ett förråd att ta av, om den råkar bli sjuk. En gammal katt bör serveras små måltider flera gånger om dagen istället för ett par bastanta. Tack vare förändringar i ämnesomsättningen äter många äldre katter mindre än förut. Aptiten kan också avta pga att smak och lukt försämras. Detta kan man motverka genom att ge katten starkt doftande föda. Litet extra fett behövs också kosten, särskilt om kattens hud är torr och pälsen känns sträv. Detta under förutsättning att lever och njurar fungerar normalt. Kolesterolintaget behöver man inte oroa sig för. Vitamin- och mineraltillskott rekommenderas även.
Att äta väl sammansatt kost är viktigt. För en åldrande katt är drickandet ännu viktigare. Om katten överlever
allt den kan utsättas för - olika sjukdomar eller faror som lurar - kommer dess njurar till sist att bli det
ofrånkomliga problemet. Eftersom katten är en köttätare och därmed fordrar proteinrik föda, får njurarna arbeta
extra. De "nöts ut" så småningom. De flesta gamla katter har någon form av njursvikt. De kompenserar denna genom
att kissa ut stora mängder av utspädd urin, vilket i sin tur tvingar dem att dricka mer än normalt. Friskt vatten
måste därför alltid finnas till hands.
Idag finns speciell kattmat på burk för katter med njurbesvär (finns även för andra sjukdomstillstånd). Den kan
hjälpa till att öka kattens livslängd. Genom lämplig kosthållning, motion och regelbundna veterinärmedicinska
kontroller kan man förlänga en katts aktiva liv högst väsentligt. Ett långt kattliv tycks även i hög grad bero
på en portion tur samt bra njurar.
Man bör kategoriskt sluta att betrakta en katt som uppnått tioårsåldern som allt för gammal för erhållande av
kvalificerad vård. Större ansvar bör visas den åldrande katten.
När bör katten avlivas?
Idag lever många katter friska efter fyllda tio år. Livsstilen för innekatter, upptäckten av nya kattsjukdomar och
effektiv behandling av dessa, bidrar till att många katter lever längre. Kattens medellivslängd är omkring 12 - 15 år. Trots omsorgsfull omvårdnad måste alla djurägare en gång ta farväl av sina djur. Förr eller senare - även om vi försöker skjuta tanken ifrån oss - blir det dags att skiljas åt, när katten genom olycka, sjukdom eller hög ålder inte längre kan leva ett värdigt liv. När bör man då avliva en sjuk katt ?
Det finns ingen särskild tidpunkt, då avlivning känns rätt. När katten inte njuter av tillvaron utan snarare plågas,
inte kan gå omkring och inte kan äta - ja, då ingenting längre kan göras för att förbättra dess situation, då är
tiden kommen att ta farväl.
En avlivning bör aldrig ske impulsmässigt. Du bör få tid att tänka över när, var och hur det skall ske. Detta under
förutsättning att katten inte är akut sjuk och varje minuts förlängning av dess liv är djurplågeri. Avlivning sker
numera vanligen vid ett besök hos veterinären, som ger katten en överdos med sömnmedel. Efter den smärtsamma
upplevelse som en avlivning av ett djur innebär, ställs man omedelbart inför de praktiska ting som följer med
döden. Var skall jag göra av min döda katt?
Kremering eller jordbegravning ?
Det finns olika möjligheter. Antingen kremering eller ta med djuret för jordbegravning. I förstnämnda fallet har
landets djursjukhus oftast egna resurser för kremering. Man kan (om man så önskar) erhålla askan i retur, medan
det hos många privata veterinärer sker en uppsamling av döda djur, som forslas till en centralförbränningsugn
(destruktionskammare).
Väljer man att ta med sitt döda djur hem, kan begravning ske på den egna villa- eller sommarstugutomten,
alternativt på en kommunal begravningsplats för djur. Vid begravning på annan plats, ex i skogen, bör markägarens
tillstånd inhämtas. Djur bör inte begravas på fastställda skyddsområden, ej heller i bäckslänter eller där
vattentäkt är hotad.
Det döda djuret läggs lämpligen i en kartong av papp (ej plastmaterial) eller i en låda av trä med lock, som kan
spikas fast. Graven bör var djup, och helst bör några brädor eller tunga stenar läggas ovanpå lådan, innan jord
och grästuvor sätts på plats. Därigenom förhindras att vilda djur gräver upp graven. Det finns även andra alternativ
som kommunen kan informera om.
Sorg och saknad
När de s k praktiska detaljerna är lösta infinner sig sorgen och saknaden. Man blir aldrig van, hur många djur
man än förlorar. Det förhållande vi har till våra sällskapsdjur samt veterinärens roll och ansvar är mer
komplicerade ting än de kan verka utåt. I t ex England är många veterinärerutbildade för att även möta
djurägarnas sorg. Några skriver till och med kondoleansbrev efter en avlivning och har sedan en fortsatt
kontakt med djurägaren.
I Sverige tycks veterinärutbildningen ha missat något väsentligt, då många djurägare vid avlivning av sitt
sällskapsdjur får stå med sin oro och sorg hos privatveterinärer och djursjukhus utan att få vare sig gensvar
eller bli förstådda. Även om veterinärutbildningen de sista åren inriktats på att mer ta hand om den sörjande
djurägaren, saknar många veterinärer tyvärr ändå förmågan därtill. Om veterinären har kunskap, möjlighet och
tid att hjälpa djurägaren ur det chocktillstånd den befinner sig i vid en avlivning, är man ofta så blockerad
av sin sorg, att man vare sig hör eller kan ta till sig vad veterinären har att säga.
Trösteblad med sig hem/h4>
Djursjukhuset i Karlstad dåvarande arrendatorer, smådjursveterinärerna Stig Hagengård och Jan Lundström förstod
detta dilemma och diskuterade ytterligare en form att kunna hjälpa de djurägare, vars djur de avlivat, något
som djurägaren kunde ta med hem och läsa i lugn och ro. Det var på det viset jag kom med i bilden. Som
multikattägare hade jag ställts inför samma svåra situation många gånger tidigare. Med utgångspunkt från mina
egna och andras erfarenheter utarbetade jag våren 1983 för arrendatorernas räkning ett "trösteblad", som
djurägare, vars djur avlivats på djursjukhuset, fick ta med sig hem. Vi belade denna skrift med copyright av den
anledningen att vi ville veta om någon annan veterinär eller djurklinik visade intresse att använda den i sin
praktik. Snart nog fick vi brev från hela landet, till vilka veterinärer vi beredvilligt skriftligen gav vårt
tillstånd.
(OBS Stjärnkatten kan inte svara för aom detta blad fortfarande fins tillgängligt)