För oss och för vår femton år gamla katt kom det första varslet i mars, då veterinären i samband med den årliga vaccinationen sade att njurarna inte fungerade optimalt längre. En viss torrhet fanns i pälsen. Seniorfoder, njurdiet? Det är svårt att få en katt att ändra matvanor, i synnerhet som det finns sju andra katter i huset, varav ett ungdjur. Naturligtvis försökte vi, men beslöt efter ett par månader att katten skulle få äta det han ville ha. Vi gjorde det utifrån tanken att livskvalitet är viktigt, kanske viktigare än ett något förlängt liv. Vår förhoppning var att katten skulle få en bra (sista) sommar.

När hösten närmade sig i början av oktober försvann hans lust att gå ut. Det kom en dag när han INTE gick ut mera; jag visste att den sista tiden närmade sig. Det var en tisdag (5.10). Aptiten var fortfarande bra och han drack vatten ur den fina lerskålen. Litet mindre för varje dag. Han steg upp tillsammans med oss andra, men gick till sängs igen, och dagens första måltid åt han först senare på förmiddagen. Han njöt av kokt fisk tillsammans med de andra vid 17-tiden.

Så gott vi kunde blev måndag morgon som alla andra morgnar. Katten - en trygg gammal katt på 15 ¾ år - hade sovit på min mans arm. Att placera honom i transportburen var inget problem. Det har han provat på så många gånger. Veterinären kände han till från besök de sista 9-10 åren. Katten och vi upplevde det som en vanlig vaccination. Ett litet stick (det var visst två, men jag uppfattade bara det ena). Det gick fort; ca tre minuter och en fin katt fick den hjälp han hade rätt att kräva. Efter ett långt liv fick han värdig, odramatisk död. Han slapp en besvärlig sista tid med slöhet, smärtor, avmattning.

Då jag dagen efter ringde till veterinären för att tacka för en upplevelse som inte hade kunnat göras finare, fick jag veta att han hade haft maximalt 8 dagar kvar att leva. Han dog den 11 oktober 1999.