LYCKADE OMPLACERINGAR

Text & bilder: © Pia Wiman
Artikeln har tidigare plublicerats i SP 4-2003

En helt vanlig dag bilade jag ner till Asmundtorp för att hälsa på mina vänner Birgitta & Sigge Vater samt deras fem katter, varav fyra har direkt anknytning till min uppfödning. Jag var en aning orolig inför mötet med de katter som jag omplacerat - skulle de tycka att jag svikit dem?

Birgitta och Sigge mötte upp redan på infarten, och vackre röde orientalhanen "Musse" mötte mig i dörren. "Han är en kelig, och social herre som alltid charmar gästerna", berättade Birgitta, "men så här välkomnande brukar han normalt inte vara när det kommer hit någon främmande". Vi kom överens om att Musse troligen kände igen sin gamla mammis på doften. Som alla kattälskare vet så har ju katterna - förutom alla sina andra extra ordinära sinnen - även ett doftminne.

bild på katten Mumsemannen bild på katten Pellan
"Mumsemannen" till vänster (foto: © Siggi Vater) och "Pellan" till höger

Helsvarta orientalhonan Capella klättrade förtjust upp i min famn och hängde över min axel - som hon alltid brukade göra både hemma och på utställningar. Sedan vägrade hon att klättra ner - hon skulle absolut sitta hos mig. Det var helt underbart; jag blev så rörd att jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. "Pellan" var siameshanen Amigos fästmö i åratal och husets obestridda drottning. Alla svarta orientaler i min uppfödning härstammar från henne. Avkomman blev oftast svartblanka, slanka, egensinniga katter med ett härligt temperament, de flesta vill hänga över axeln och alla har en helt underbar pisksvans.

Sex år gammal gick "Pellan" i pension och kastrerades. I tre veckor fungerade allt som vanligt, därefter upptäckte Amigo till sin stora fasa att det kommit in en främmande katt i huset. Capella doftade inte honkön som förut - frågan är om han ens trodde att hon var en katt! Från att ha varit husets leading lady blev hon lägst i rang. Det var otäckt att se henne smyga längs väggarna och försynt försöka få en matbit sedan husets övriga katter smörjt kråset. Aldrig hade jag ens drömt om att omplacera "Pellan", men jag orkade inte se henne så förnedrad. Under gråt gav jag bort henne till Vaters, där jag visste att hon skulle få det bra. Och det fick hon. Tre dagar senare var hon drottning även i sitt nya hem - och satte alla de övriga katterna på plats!

Nu hängde hon alltså över min axel och spann. Jag började tala om Amigo (som dog i maj 2002) och alla härliga "bääääbysar" som hon haft. Där satt vi och viskade på det gamla hemvanda språket. Så uppenbarade sig Indra, hon som sopade hem titeln Årets katt 1996 och var Independents första sköldpaddfärgade orientalhona. Hon löpte ihärdigt från fyra månaders ålder och skulle paras vid nio, men då var det kört - hon fick livmoderinflammation och kastrerades. Nu fanns det två hanar - Amigo och Mafioso - som jagade henne runt väggarna.

bild på katten Indra
Indra - med säreget getskägg

Indra har ett vippande getskägg under hakan och hon bräker faktiskt som en get också. Dessutom har hon numera ett löst skinn som slänger som ett tomt juver mellan benen. Hon är helt obetalbar när hon galopperar iväg på sina höga smala ben! Socialt var hon otroligt charmig och språksam och mycket harmonisk. Hon omplacerades hos en familj som andrakatt (även den första katten var från min uppfödning), men familjen upptäckte att de var "hundmänniskor" istället för "kattmänniskor", så de satsade på ett par hundar istället. Som räddande änglar tog Vaters hand om Indra, trots att de redan hade fyra katter sedan förut. Tyvärr hade de inte plats för "Karamellen" - den första katten. Hon omplacerades hos brodern till hustrun i familjen, men han fick "allergi". Tyvärr kan han inte komma ihåg vad de nya ägarna heter eller vem han sålt den 6-åriga katten till... Det är faktiskt första gången en omplacering misslyckats, och givetvis känns det bittert att inte veta vad som hänt den vackra, gosiga honan.

Birgitta och Sigge har satsat mycket tid, kärlek och omtanke på Indra, som givetvis var i obalans efter "hundlivet". Nu är hon lugn och fin. Hon klättrade upp i mitt knä och ville bli klappad som förr i världen. Lyckan var fullkomlig när hon blev borstad - något hon njuter av så hon får ståpäls vid svansroten!

bild på katten Shinee
Vackra "Nian", alias "Shinee"

Nästa dam i "Vaterska kattpalatset" är "Nian", den vackra siameshonan som är mamma till I-kullen. Nian kallas hon därför att hon blev årets 9:e bästa katt 1996. Hos mig kallades hon "Shinee". (Indra återförenades alltså med sin mamma och farmodern Pellan!) Hon var en mycket framgångsrik utställningskatt som bara hade ett certifikat kvar till den höga titeln Grand International Champion när hon fick livmoderinflammation. På inrådan av hennes uppfödare genomgick hon ett flertal plågsamma spolningar för att häva inflammationen, men det lyckades inte och hon och kastrerades. Jag rekommenderar INTE metoden! Tyvärr har hon alltid varit ganska tillbakadragen så det var väl knappast troligt att hon skulle komma fram och hälsa, men när Indra blev borstad ville även "Nian" vara med. Det slutade med att hon självmant kom fram till mig! Lyckan var fullkomlig.

Efter en härlig middag blev det dags att besöka familjens islandshästar. Det var en strålande solig höstdag med guldgula färger. Unghästarna Sunna och Maja, som är Vaters egen uppfödning, betade lugnt och fridfullt i en inhägnad hage framför en vacker gammal skånelänga. En otroligt social européliknande katt, som benämns "Katten", höll oss sällskap hela tiden. Han ville gärna rida på hästarna, eller rent av ta sin middagslur på den varma, gosiga hästryggen. Tyvärr tror hans "familj" att katter klarar sig själva - så det blir förstås Birgitta och Sigge som får se till att han får mat. Till vintern blir det problem eftersom ägarna anser att han skall bo i några buskage framför huset. Det var på vippen att jag tog hem den arma katten!

Så åkte vi till stallet, som verkligen var vackert, rymligt, luftigt, rent och välordnat. Vuxna islandshästarna svarta Dimma och bruna Katla, som är mammor till unghästarna, gick på dagbete i närheten av stallet och landsvägen. I stallet bor ytterligare fem katter med friska, vackra pälsar och klara ögon. Det fanns två röda honor, som tyvärr inte visade sig, men av ungarna såg jag de supervackra sköldpaddorna Märta och Matilda, som har de mest illande gröna ögon jag sett. Brodern, röde Nisse, har också kommit på idén att rida på hästarna. Vaters har med tiden lärt stallets ägare att katterna skall ha bra mat, måste vaccineras och ffa kastreras! Det var en fröjd att se dessa välskötta, harmoniska stallkatter som helt utan skygghet hälsade på oss och visade sin tillgivenhet.

Nu vankades en god efterrätt, och Pellan fortfor att häcka på min axel. Det var dags att ta farväl, och det kändes väldigt vemodigt. Indra spanade en aning ängligt på mig: Tänkte jag möjligen ta henne tillbaka till elaka hanarna Amigo och Maffe? Pellan däremot drömde troligen bara om sin älskade Amigo. Skygga Nian kom fram och tog adjö, så gjorde även Musse och huskatten Gustav.

Birgitta, Sigge och Pellan, nu på Birgittas axel, följde med ut till bilen, och för sista gången borrade jag in min näsa i Pellans glänsande svarta päls. Som avskedspresent fick jag en av hennes hörntänder (som jag tänker göra ett smycke av!) I mitt minne kommer det som började som en helt vanlig dag att framstå som en helt underbar dag i oktober.

PS Friska, glänsande Capella beslöt sig för att dö, och nästan på dagen 4 veckor efter mitt besök somnade hon in. Både Vaters och jag tror att hon ville "hem" till Amigo. Numera är Indra drottning i huset. DS

Många läsare reagerade på artikeln

När det gäller omplacering finns tre inställningar:

I det sista fallet ursäktar man avlivningen med att "Det är det bästa för katten" eller "Ingen annan kan ta hand om min katt…"

Ordet överlämnas till läsekreten:

Rose-Marie Kvillert: En trevlig artikel om lyckade omplaceringar av katter är skriven av Pia Wiman, vår redaktör. Hon har goda erfarenheter på området och har gått på endast en nitlott, vilket hon anser bero på att hon inte undersökte "omplaceringsfamiljen" ordentligt. Jag tycker att det känns tryggt att veta att man kan omplacera en katt i stället för att förkorta dess levnad. Det viktiga är att känna att man kanske har en möjlighet att välja. För säkerhets skull bör man skriva ett överlåtelseavtal, det är tryggt för bägge parter, men framför allt för kattägaren som kanske inte skulle överväga omplacering annars.

Kim Udd: Jag har aldrig tänkt på omplaceringar förut, men det är ett bra alternativ om man inte kan lösa problemen på annat sätt. Eftersom det väl mest rör sig om en äldre katt som har sina egna speciella vanor är det viktigt att man hittar rätt "omplaceringsfamilj".

Eila Hirvonen, Pertti Säämänen m fl: Det är mord att ta livet av en frisk katt!