JAG MINNS EN VÅR....
Våren kan vara underbar. Björkarna som slår ut sina små musöron, och gräset som spirar mellan vitsipporna. Den svarta bördiga jorden i väntan....
Det hade byggts om i vårt bostadsområde. Det som var tänkt att vara en frodig gräsmatta liknade mest en icke plöjd åker. Tjälen var efterhängsen det året, och tillsammans med vårregnet blev den tänkta gräsmattan rena gyttjebadet. Det blev tydliga spår efter katterna när dom kom in.
Vi hade nämligen, för katternas bekvämlighet -och vår egen- installerat en kattlucka i altandörren, en riktigt elegant sak med plexiglas. Det bästa med den var att den gick att låsa åt alla håll, allt efter behov. Vår unge hankatt, som inte prövat på utelivet, duckade snabbt för lågt flygande tingestar, och återvände stolt med storvilt i form av maskar och torra löv.
Vår honkatt var, i likhet med sin mor, trög i starten så att säga. Ännu vid 2 års ålder hade hon inte visat tecken på att löpa, så vi blev minst sagt tagna på sängen när vi en morgon fann henne ivrigt rullande och kuttrande på golvet framför kattluckan. Utanför stod en likaledes intresserad främmande hankatt, som såg ut att vara beredd att forcera det mesta för att nå sitt mål, även plexiglas. Vi försäkrade oss om att katterna inte skulle kunna ta sig ut och gav oss iväg till våra arbeten.
När vi kom hem möttes vi av en intensiv kattodör. I trappan från övervåningen satt den främmande hankatten klar för aktion, medan vår hona kuttrade och kurrade fjäskande runt honom. Vi drog slutsatsen att det redan var för sent att kolla kattluckan, men visst hade vi väl låst den?
Det hade vi. Åt ena hållet. Att ta sig in var således ingen match, det var värre att ta sig ut igen, om nu hanen av någon anledning skulle ha velat det. dock hade han gett sig tid att muta in sitt revir. Bägge våningarna, för säkerhets skull. Stanken var vidrig.
Nu fanns inte längre någon anledning att ha kattluckan stängd, utan vi släppte ut kärleksparet och inledde Den Stora Vårstädningen Området där hankatten möjligen kunde ha kommit åt skurades, områden där han uppenbarligen hade kommit åt skurades flera gånger. Resultatet blev skinande ytor, renskurade golv och totalt renons på rengöringsmedel.
Utanför i Guds fria natur fortsatte uppvaktningen, och tur var det att det saknades insyn över det aktuella området, för efter ett par dagar, då hankattens intresse började avta, sågs honan förfölja honom å det skamligaste, tiggande om de sista resterna av hans engagemang. Det slutade med att han -kanske för att markera ett avslut- markerade på hennes vita päls. Hennes vilda protesttjut var öronbedövande när hon tvingades genomlida sitt livs första bad. Efteråt smet hon innan någon hann torka henne ordentligt, och vid det laget var matte nästan lika blöt som katten.
Under tiden hade vår unge hankatt mopsat upp sig gentemot den äldre på utsidan, något som resulterade i rena rama gyttjebrottningen. Den lille kraken kom inrusande i lägenheten, dödsförskräckt och med alldeles fel valla under tassarna, halkade fram över golvet, sladdade uppför trappan, slirade via diskbänken vidare över till köksbordetdär han efter tydliga bromsspår tvärnitade bakom fruktkorgen. Det krävdes både övertalning och hot om indragen matportion för att över huvud taget få honom med in i badrummet. Just som den första handduken skulle viras runt honom smet han, hal som en ål. Efter den omgången var matte halvdränkt.
Med en dyblöt katt förolämpat kurande i bokhyllan bakom Encyclopedia Britannica och en annan farande omkring som en trasig sprinkler, tittade matte och husse på varandra, nickade i samförstånd, och gick sedan för att träna in kattluckans låsmekanismer.
Text:
Maria Forsberg Blomgren
(Publicerad i SP 1-2007)
fortsättning på nästa sida >>
